POPLIFE!

Rökande man, något androgyn. Av Otto Dix.

En sensommardag...

Ian Curtis committed suicide on May 18, 1980.

Igår var det kalas i stan. Gratismagasinet Vice fyllde två och skådespelet tog plats på Södra Bar. Det var väl sådär lagom kul. Det märks att stockholmarna är kåta på gratissprit. Det var lite för mycket folk, och i publikhavet kunde man bland annat skymta lokala stockholmsmodeller, neonfärgade kläder, pälsmössor och Bernhard Wilhelm-skor. Åh vad härligt med pretentiösstockholmsfashionkredd.

Det bjöds hursom på gratisdricka i massor. Vad gäller musiken så var det gitarrbaserat på nedervåningen, och på den överfulla VIP-avdelningen blandade man hejvilt med elektroniskt, 90-tal och upphottade Beatles-remixer. Lite bättre med andra ord.

Att det blev bitchfight i garderobskön när lamporna tändes klockan 02.00 var väl kanske inte så oväntat ändå?


Överblivna drinkbiljetter.

Stockholmsnatt från 1986, en ungdomsfilm av Staffan Hildebrand. Medverkar i filmen gör bland annat Paolo Roberto och Karl Dyall. Filmen finansierades av dåvarande Televerket i vad som kan ses som ett desperat försök till att stoppa sabbet. Med anledning av Televerkets många förstörda telefonkiosker försökte man på ett kreativt sätt få bukt med förstörelsen. Resultatet blev Stockholmsnatt.
 
Rikstuffingen och huvudpersonen Paolo Roberto ses i filmen slå sönder telefonkiosker. Något han bittert får ångra när hans familj blir misshandlad och han inte kan ringa till SOS eftersom, jojust, alla telefonkiosker är förstörda. Moralkaka någon?

Förresten lyckades jag precis rädda två ex av soundtracket till filmen från att kastas av farsgubben, föredetta anställd vid Televerket...

Södra station, 10:e november 2006 kl. 08:25

Hittade detta träffande vykort hos BOOKBINDERS DESIGN, Stockholms kanske trevligaste pappershandel.

Texten, som till synes lyder There is nothing wrong with being a square, ska tills vidare fungera som min paroll, devis, motto och/eller ledstjärna etc.etc.

Över och ut.

Grundkurs i Photoshop känns något förlöjligande.

Jag har alltid trott att Fredrik Strage inte hade ett ansikte ämnat för TV. Så fel man kan ha. Fredrik har nästan blivit en institution i fyrans morgonsoffa på onsdagar.  

Under morgonens session tipsar han om E-40 och hans ”hifi-hiphop” med tillhörande dans, ghost ride the whip, vilket innebär att man hoppar ur sin rullande bil och dansar runt och på den. För att genomföra detta konststycke till dans med någorlunda trovärdighet bör man vara amerikan, plus att man måste ha en bil utrustad med automatlåda.  

Han tipsar också om The Knife’s nya konsert-dvd och filmen The Wicker Man, en rysare från sjuttiotalet.
 
Tipsen i sig är kanske inget anmärkningsvärt. Det som får mig att höja på ögonbrynen är tvärtom allt runt omkring. Han presenteras som popsnörenas popsnöre och saltet i den populärkulturella gröten. Att han dessutom har en egen vinjettmusik känns efter presentationen som en självklarhet.  

Det känns som Fredrik Strage blivit folkkär och lär nog bli kvar i soffan ett tag framöver. Men vad hände med den unge journalisten som hade en beef med Petter?

Även om den avgågne kulturministern inte betalat sin tv-licens på 16 år så vågar i alla fall jag påstå att SVT är väl värt sina pengar.

Den smått genialiska dramaserien Mäklarna är ju en fantastisk berättelse. Cynism och livströtthet är personifierad av Kjell Bergqvists karaktär, mäklaren Kaj. Jag menar, när han droppar en replik som denna till sin terapeut angående dennes yrkesgrupp är det ju mäsnkligt fördärv fångat i ord:

... du tar en äggmacka och en pilsner och sätter dig och bläddrar dig I en veckotidning

Sedan har SVT två andra satsningar denna höst, dels arty, ett kulturprogram som ska behandla konst. Och igår sändes Böglobbyn sitt första program, lett av Olle Palmlöf.

Mäklarna sänds söndagar, Böglobbyn på måndagar och arty på tisdagar.

---

http://www.svt.se

Och allt som saknas är nu tyg...