POPLIFE!

Häromdagen, på bussen hem från skolan, tjuvlyssnade jag på ett samtal. Det var lite spännande och förbjudet sådär och om sanningen ska fram blev jag lite rädd.

De som bjöd så vackert på sig själva och så gärna delade med sig av sina fina fritidaktiviteter var ett gäng 15-åringar. Höga på snus (dom hade tryckt in 2-3 portionspåsar var) satt de spottandes och exalterades över att dom skulle åka på "box". Detta visade sig betyda att dom skulle åka och slåss med andra överenergiska ungdomar.  

Är det något jag ogillar så är det osnutna tonårskillar. På något sätt fann jag detta smått tragikomiskt. Jag funderade på att ringa polisen. Ena killen som var någon form av ledare för gruppen hade egentligen fått en läkartid för att gå och se över sin nackspärr, men "va fan, man bangar ju inte en fight".

Jag fick en gratis snabblektion i det här med att slåss under ordnade omständigheter. De pratade lite om fotboll, Djurgården, Hammarby, AIK, deras olika firmor och om någon topboy som hade blivit ihjälslagen förra veckan. Om jag förstod det hela rätt så är det jävligt häftigt att vara topboy, eftersom det lät på dom andra som om en topboy inte kunde dö.

I dagsläget är det dessvärre sällan jag utsätter mina öron för ny musik. De senaste skivköpen som kan räknas på ena handens fingrar råkar vara något med Bowie, något med Prince och 20 år gamla sjutumssinglar.

Men för att råda bot på detta tog jag förra veckan på mig mina favoritchinos (för övrigt mina endaste) och åkte in till stan. Jag ville ha något roligt, något spännande, något man kunde dansa till.

Således lämnade jag Bengans på Drottninggatan med The Tough Alliance senaste i handen, som blivit min till det facila priset av 129 riksdaler.

A New Chance är TTA's tredje album i ordningen. Debuten New School kom 2005 och följdes upp av den något underliga instrumentalresan Escaping your ambitions som sammanlagt trycktes i 1000 ex, hälften CD hälften LP.

Nu är de alltså återigen tillbaka med ett album så som vi känner igen dem. Singeln First class riot är en svängig poplåt som känns igen från debuten. På hemsidan står det att läsa att det är en traditionell poplåt, med en traditionell popvideo och att Henning Fürst och Eric Berglund låtsas vara två traditionella popartister. Förutom den här låten och inledningsspåret Something special känns inte skivan särskilt rolig alls. Tyvärr.

Det var kul för två år sedan, nu förväntar i alla fall jag mig något nytt. Det kanske är jag som är hård och trendängslig, men det känns inte helt fräscht år 2007.

Likt kollegorna i Air France (låten Never Content) har man på skivan med arabiska referenser. Skivan börjar och avslutas med något som kan liknas bönerop(?) och framsidan täcks av arabiska tecken. Där våldsförskönandet och huliganhyllningarna tar slut, tar tydligen arabromantiserandet vid.

Men när allt kommer omkring, när solen letar sig in mellan persiennerna och sommaren snart är här förstår jag att detta (precis som New School) kommer bli ett fint soundtrack till en dag på stranden.

Och i alla fall jag kommer gå och nynna "you're worth something special, you're worth something real"...

Under ett år lånas det cirka 60 miljoner böcker, cds och dvds på Sveriges bibliotek. Idag stod jag för tre av de lånen, två skivor och en film. Jag hade tänkt låna 2001: a space odyssey, men eftersom den såklart inte fanns lånade jag Tarnation istället, producerad av Gus van Sant. Filmens totala budget uppgick till $218,32 vilket inte ens är en bråkdel av vilken som helst svensk actionfilm. Av den tjocka texten på framsidan att döma är filmen "ett mästerverk".

Idag har jag för ovanlighetens skull suttit och läst Nöjesguiden. Det hade kanske inte varit lika roligt om jag inte haft sällskap av en flaska Starobrno, en mycket god öl. Jag hann läsa lite om neograbbighet innan jag la tidningen åt sidan.

Just nu sitter jag och dricker cappuccino gjord på något smaksatt kaffe, irish cream coffee tror ja det var. Det låter mycket mer metrosexuellt än vad det var gott.